Jag känner att det sakta börjar bli som för ungefär två och ett halvt år sedan. Jag har landat på ruta ett igen, ofrivilligt. Jag måste få stopp på detta nu, jag kommer inte orka en omgång till av detta elände. Jag vill att någon ska förstå mig, jag vill ha någon att dela allt med som vet hur det känns. Tyvärr har jag inte hittat någon sådan person. Detta är inget inlägg jag skriver för att jag tycker synd om mig själv eller för att jag vill att andra ska göra det. Tyvärr har det blivit dagens tolkning av allt som innebär nedlåtande texter. Gott folk, man behöver skriva av sig när det inte finns någon som man kan prata med, när det inte finns någon som förstår. Ingen tvingar någon att läsa. Jag tillåter er att sluta läsa precis när ni vill och här slutar jag skriva.